är hjärtekrossad, det gör så himla ont. abnormal ångest som trycker och river, de plötsliga ohejdbara sammanbrotten lite varstans, panikattackerna och tankarna. 
röster som spökar, viskar och hatar. 
"vi visste det, vi hade rätt, vi sa ju det hela tiden, du duger aldrig!"  
"det är hon som gäller nu, det var ju prick det vi sa" och jag kan inte hejda dem. vill skrika och slå och säga att de ska vara tysta men det går inte. det är inte så enkelt. har jag fått en psykbryt nu?! vill ge upp.  det är iallafall något som skulle göra dig glad. det vet jag. det har du sagt. 
har ju ändå ingenting att leva för. det är ingen som bryr sig om mig, för varför skulle ni ens.. speciellt inte efter att du fått alla att se på mig med avsky. det är så absurt.